Att som vit snubbe i början av nittiotalet gilla hiphop och rnb var inte enkelt. Jag förstår att det kan vara svårt att relatera kring för er lite yngre läsare födda i mitten av 1980-talet och framåt. Men så var det faktiskt. Det var, för att tala klarspråk, inte okej. Och då menar jag inte bara släktens 40-plussare som aldrig förstod det där med stora byxor och kepsen på sned. De som "yo:ade" med fingrarna eller började härma en gungande gångstil när man kom till släktträffen. De som log och tänkte att "det går nog över". Samma sak gjorde ofta arbetsgivare, gamla klasskompisar eller fotbollskamrater i laget.Men det var i och för sig inte speciellt konstigt, kulturen var färsk som trendsättare i Sverige. Det fanns ingen Dogge Doggelito som sprang runt och spädde på fördomar om "hur förortskidsen pratar" i lekprogram på tv, eller någon 50 Cent som både tagit upp på topplistans förstaplats och kvarterets pojkrumsväggar i affischform. Det fans inte heller någon Eminem som banat väg för att vita faktiskt fick rappa, deejaya eller ens lyssna på hiphop och r'n'b överhuvudtaget. You were on your own, som en god vän till mig nyss påminde mig om.
Och i den fällan satt vi vita wiggers med echo unlimited brallor och Karl Kani t-hirts fast. På klubbarna i Stor-Stockholm ville inga tjejer prata med oss, och hur vi än försökte med skäggfrisyrer och flätor i håret så förblev vi just vita. Förlorade. Med detta sagt, så förstår ni kanske också hur inte okej det var att vid den här tiden inte bara gilla rnb, utan också vit-mans rnb. Större no-no fanns knappt. Många av de här grupperna jag nu talar om, kallades också sällan för vokalgrupper eller rnb, fast det främst var det dom egentligen sysslade med. NKOTB, East 17 och andra må ha haft image som pojkband av idag, men rnb, det kunde dom.
Man skulle aldrig, aldrig någonsin vågat låta cd:skivor som 'Step by step' eller liknande ligga framme om någon kom förbi. Trots att skillnaden mellan okejad rnb som Bobby Browns 'Dont be cruel' och just 'Steb by step' av New kids on the block egentligen bara var hudfärgen. Jag är säker på att jag inte var ensam klubbkatt där ute, med rätt echo jeans och exakt millimetermått på stringskägget, som gjorde det. Älskade. Fast vi aldrig pratade om det. Just det är också grejen som är så fint med guldkornen ni hittar nedan. Från den fantastiska nittiotalstrenden med de första vita rnb-popbanden. Snygga killar med urbana kläder, len hy och stor talang. Kanske tvingades de bli så bra just för att de fick kämpa så enomrt hårt mot tidens anda?
Just de här låtarna sammanfattar för mig rnb och popmusikens verkliga kärna under några fantastiska år på -90 talet. Med L.A Forever synthar, reverb:ade snaretrummor och snärtiga kantslag som hi-hats. Och vilka låtar. Vilka enorma poplåtar i rnb-kostym. Det här kan man inte bara glömma bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar